Ibland så sitter jag filosoferar om hur livet och livssituationer ser ut. Jag har insett att i princip alla mina vänner har sambos, bor i fina hus/lägenheter och typ gifter sig eller skaffar barn. Det är helt sjukt hur mitt liv är så annorlunda jämfört med alla mina vänner. Dessutom så känns det som om att alla har den karriär som de vill. Hur gör folk?! Allt känns så himla orättvist ibland. Här sitter jag, ensam i en studentlägenhet, med en högskoleutbildning inom ekonomi som inte får ett jobb. Utan familjeliv, utan "fast" bostad, utan karriär. Känns ju himla bra... Ibland så önskar jag att jag bara kunde få njuta av att hålla någon kär, bo tillsammans med, ha ett jobb inom yrket jag utbildat mig för, ta mig an nya utmaningar. Vissa gånger så känns det så himla avlägset att sitta och prata med mina kompisar bara för att vi är på helt olika plan i livet. När de pratar om sambolivet så kan jag inte ens relatera. Jag har aldrig bott sambo med något(bortsett från mor och far, innan jag flyttade hemifrån). Och även fast de kanske inte har sambo, så verkar de ändå vara just i den punkten i livet som de vill vara. Det bara känns som om jag försöker och försöker och försöker. Förgäves. Jag vet liksom inte hur jag ska kunna ta mig vidare. Jag har tänkt i alla fall att jag ska lägga upp en plan för hösten i alla fall. Har blivit antagen till Magisterprogrammet inom företagsekonomi, inriktning redovisning här i Gävle, så börjar studera till hösten igen. Ska göra delmål inför hösten. 

Delmål 1: Försöka få praktik/extrajobb på ett företag inom min utbildning.

Delmål 2: Hälsa på systra mi en helg, även boka in tatueringstid då. 

Delmål 3: Spara pengar för en utlandsresa kring december. 

Delmål 4: Spara pengar till ett körkort som förhoppningsvis kan leda till en intensivkurs. 

 

Dessa delmål hoppas jag ju ändå att jag kommer kunna nå. Någon av dem i alla fall borde jag kunna klara av. Annars kommer jag bara känna mig mer patetisk. Men men, jag jobbar på så gott jag kan. Livet är inte alltid en dans på rosor.