Ibland så känns allt lite mer värdelöst än vanligt. Som typ idag. Det enda jag ens har gjort som är värt att nämna är  min promenad, styrt upp lite inför höstterminens start och tackat nej till en eventuell jobbintervju. Nu i efterhand så känns det jäkligt dumt att jag tackade nej till erbjudandet. Men jobbet var i Stockholm. Hur svårt är det inte att få bostad där?! Jag som knappt hittar en bra bostad i Gävle liksom. Hade faktiskt kunnat se mig jobba där. Ett års vikariat för sedan chans till förlängning. Inom en koncern jag känner till. Men nej då. Baah. Ibland känns det bara som om alla val jag gör är helt fel. Men jag antar att det bara är livet. Att det krävs att man måste känna sig lite värdelös då och då. Eller som nu; mest hela tiden. 

Ibland så sitter jag filosoferar om hur livet och livssituationer ser ut. Jag har insett att i princip alla mina vänner har sambos, bor i fina hus/lägenheter och typ gifter sig eller skaffar barn. Det är helt sjukt hur mitt liv är så annorlunda jämfört med alla mina vänner. Dessutom så känns det som om att alla har den karriär som de vill. Hur gör folk?! Allt känns så himla orättvist ibland. Här sitter jag, ensam i en studentlägenhet, med en högskoleutbildning inom ekonomi som inte får ett jobb. Utan familjeliv, utan "fast" bostad, utan karriär. Känns ju himla bra... Ibland så önskar jag att jag bara kunde få njuta av att hålla någon kär, bo tillsammans med, ha ett jobb inom yrket jag utbildat mig för, ta mig an nya utmaningar. Vissa gånger så känns det så himla avlägset att sitta och prata med mina kompisar bara för att vi är på helt olika plan i livet. När de pratar om sambolivet så kan jag inte ens relatera. Jag har aldrig bott sambo med något(bortsett från mor och far, innan jag flyttade hemifrån). Och även fast de kanske inte har sambo, så verkar de ändå vara just i den punkten i livet som de vill vara. Det bara känns som om jag försöker och försöker och försöker. Förgäves. Jag vet liksom inte hur jag ska kunna ta mig vidare. Jag har tänkt i alla fall att jag ska lägga upp en plan för hösten i alla fall. Har blivit antagen till Magisterprogrammet inom företagsekonomi, inriktning redovisning här i Gävle, så börjar studera till hösten igen. Ska göra delmål inför hösten. 

Delmål 1: Försöka få praktik/extrajobb på ett företag inom min utbildning.

Delmål 2: Hälsa på systra mi en helg, även boka in tatueringstid då. 

Delmål 3: Spara pengar för en utlandsresa kring december. 

Delmål 4: Spara pengar till ett körkort som förhoppningsvis kan leda till en intensivkurs. 

 

Dessa delmål hoppas jag ju ändå att jag kommer kunna nå. Någon av dem i alla fall borde jag kunna klara av. Annars kommer jag bara känna mig mer patetisk. Men men, jag jobbar på så gott jag kan. Livet är inte alltid en dans på rosor. 

Ibland så funderar jag nästan på om jag har valt rätt utbildning. De arbeten som finns ute just nu är i princip de där man lär ha utbildning som socionom, sjuksköterska, lärare(alla nivåer) samt någon specialutbildning som typ projektinjengör inom VVS med inriktning på flöde. Skitskumt. Allt jag fick höra när jag slutade gymnasiet var i princip att "det är bra att ni utbildar er till ekonomer, det kommer vara ett stort generationsskifte inom det yrket när ni blir klara". Jaha. När är detta skifte då? För jag har då inte sett att det är någon brist på ekonomer.. Känns typ skit att försöka söka ett jobb. Känns bara som om att man blir ratad. Jag vet att det tar många nej-svar innan man får sitt ja-svar men jag är liiiiite trött på det just nu. Det känns i princip som om att jag har hamnat i ett mellanläge i livet. Stunden då jag ska gå från student till arbetstagare. Känns som en never ending story. Speciellt när kraven idag är att du ska kunna allt, ha erfarenhet som heter duga och dessutom vara nyexaminerad. Familj inom närmsta året är ett big no-no också(har jag fått höra, men ingen risk för mig[#celibat... nejdå skojar bara]). Men seriously, känns typ omöjligt att få ett jobb idag. Och när jag väl får jobberbjudanden, så är det i stockholm eller uppsala - städerna där det i princip är omöjligt att få bostad istället! Känns skojsigt. Eller inte alls. Men det är väl egentligen bara att hoppas på det bästa? Jag försöker hålla humöret uppe och ändå kollar annonser dagligen. Så som jag har gjort exakt hela våren. Det är bara att fortsätta. Go hard or go home. 

Ännu en dag som är förbi. Typ. Vaknade sent idag, men har ändå försökt ta vara på den. Städat, diskat, sökt jobb (5st) och även hunnit ut på första springturen för sommaren. Det var längesen någonting vad så jobbigt. Usch. 

Sitter och funderar på när jag ska åka hem. Har tänkt att åka hem en vecka nu när jag är ofrivilligt ledig från allt. 

 

 

 

 

Ibland så känns det som om dagen endast får bestå av att ligga i sängen, kolla upp i taket och se hur klockan går. I och med att livet just nu står stilla i väntan på nästa äventyr så känns allt på någotvis så hopplöst. Det känns som om allt jag har gjort hittills inte har lönat sig. På något vis alls. Total hopplöshet infinner sig ganska snabbt och tar över tankarna. Det värsta jag vet just nu är att höra att "det löser sig". ALLA säger så. Jo, jag vet att så småning om så kommer det att lösa sig. Då kommer jag ha jobb och bostad. Men just NU så känns det inte alls så. Allt känns osäkert och jag har ingen aning om vart framtiden kommer att ta mig. Det hjälper inte min oro och ångest att säga att det löser sig. Jag vet att den enda som kan ändra på det är jag själv. Och tro mig. Jag försöker. Jag kanske kan försöka mer än vad jag gör, men känslan av oduglig infinner sig vissa gånger när jag kollar på jobbannonser. Allt känns som en djungel. Typ jämt.