motivation, where are you?
Oj då, två hela inlägg på en dag! Jag hoppas att ni tappra tio läsare står ut med detta. Dock kommer detta blir lite av ett klagoinlägg, så ni som vill kan sluta läsa nu :)
Jag förstår inte vart min motivation till allt har tagit vägen. Den är som bortblåst! Jag har knappt motivation till att plugga mer, jag orkar inte ta tag i basketen, jag vill knappt sjunga längre och jag känner mig rysligt ensam. Vad händer?! Motivationen med skolan måste jag hitta en morot i, kanske det blir bättre när jag får min nya dator som belöning. Jag ska i alla fall ta tag mer i dessa kurser än vad jag har gjort i de föregående. Men träningen då? Jag är för blyg för att ta telefonen och ringa tränaren för Ockelbo Gävle Basket. Visst är jag ute och springer någon gång, men det är inte tillräckligt om vi jämför med hur jag tränade hela förra året. Jag vill hitta motivation och jag vill ha tillbaka mina muskler. Och angående sången så känner jag inte alls för den längre. Jag står still i utvecklingen. Allting gick så himla bra när jag sjöng med Mathias, för han trodde på mig. Här i Gävle känner jag att ingen riktigt tror på min talang(om den nu existerar). Jag vill bara ställa mig på en scen och sjönga så högt och fint jag bara kan. Jag vill vara den som får beröm. Synd bara att min scenskräck sätter stopp för det. Jag vågar liksom knappt sjunga för kompisar och sångpedagoger(som endast vill hjälpa mig). Jag känner min naken, rädd och ensam. Vilket leder mig in på nästa punkt. Visst har jag kompisar, men alla åker hem eller till sina respektive under helger och ensam blir jag kvar känns det som. Det känns som om att jag har stängt in mig själv som en försvarsmekanism under skolperioden. Vad händer med mitt liv?
Inte nog med det, så önskar jag så gudomligt högt att jag hade en egen lägenhet. Jag sitter och kollar och intresseanmäler och intresseanmäler, men det går bara utför hela tiden. Jag vill också ha något eget. Känns som om det skulle vara lättare att ta hem andra då. Nu känns det nästan som om jag egentligen bor i en studentkorridor. Fast mycket bättre. Baah.
Det som jag saknar mest är i alla fall träningen. Jag tänkte att jag skulle börja springa ganska flitigt nu tills snön kommer. Jag var ute idag och ska ut imorgon också. Blir värre sen när vi ska samlas i skolan vid 08:00 för att plugga och sedan vara kvar till ca 16:00-17:00. Det är ju inte precis så att jag vill springa i Boluongerskogen själv vid 18:00, när det är som mörkast ute - aldrig i livet! Jag ska ändå få vara med och spela match med Karlbo IK Basket på söndag i Polhemsskolan, Gävle. Känns skönt att vara "behövd" ibland. Vi ska ju spela mot ett gävlelag då, så jag kanske ska knyta lite andra kontakter och höga med deras tränare. Vi får ser hur det blir. Jag kommer väl inte våga... Som vanligt.
Usch vilket långt inlägg det blev. Men det blir så ibland när man inte har något bättre för sig.
Jag förstår inte vart min motivation till allt har tagit vägen. Den är som bortblåst! Jag har knappt motivation till att plugga mer, jag orkar inte ta tag i basketen, jag vill knappt sjunga längre och jag känner mig rysligt ensam. Vad händer?! Motivationen med skolan måste jag hitta en morot i, kanske det blir bättre när jag får min nya dator som belöning. Jag ska i alla fall ta tag mer i dessa kurser än vad jag har gjort i de föregående. Men träningen då? Jag är för blyg för att ta telefonen och ringa tränaren för Ockelbo Gävle Basket. Visst är jag ute och springer någon gång, men det är inte tillräckligt om vi jämför med hur jag tränade hela förra året. Jag vill hitta motivation och jag vill ha tillbaka mina muskler. Och angående sången så känner jag inte alls för den längre. Jag står still i utvecklingen. Allting gick så himla bra när jag sjöng med Mathias, för han trodde på mig. Här i Gävle känner jag att ingen riktigt tror på min talang(om den nu existerar). Jag vill bara ställa mig på en scen och sjönga så högt och fint jag bara kan. Jag vill vara den som får beröm. Synd bara att min scenskräck sätter stopp för det. Jag vågar liksom knappt sjunga för kompisar och sångpedagoger(som endast vill hjälpa mig). Jag känner min naken, rädd och ensam. Vilket leder mig in på nästa punkt. Visst har jag kompisar, men alla åker hem eller till sina respektive under helger och ensam blir jag kvar känns det som. Det känns som om att jag har stängt in mig själv som en försvarsmekanism under skolperioden. Vad händer med mitt liv?
Inte nog med det, så önskar jag så gudomligt högt att jag hade en egen lägenhet. Jag sitter och kollar och intresseanmäler och intresseanmäler, men det går bara utför hela tiden. Jag vill också ha något eget. Känns som om det skulle vara lättare att ta hem andra då. Nu känns det nästan som om jag egentligen bor i en studentkorridor. Fast mycket bättre. Baah.
Det som jag saknar mest är i alla fall träningen. Jag tänkte att jag skulle börja springa ganska flitigt nu tills snön kommer. Jag var ute idag och ska ut imorgon också. Blir värre sen när vi ska samlas i skolan vid 08:00 för att plugga och sedan vara kvar till ca 16:00-17:00. Det är ju inte precis så att jag vill springa i Boluongerskogen själv vid 18:00, när det är som mörkast ute - aldrig i livet! Jag ska ändå få vara med och spela match med Karlbo IK Basket på söndag i Polhemsskolan, Gävle. Känns skönt att vara "behövd" ibland. Vi ska ju spela mot ett gävlelag då, så jag kanske ska knyta lite andra kontakter och höga med deras tränare. Vi får ser hur det blir. Jag kommer väl inte våga... Som vanligt.
Usch vilket långt inlägg det blev. Men det blir så ibland när man inte har något bättre för sig.
